Vårt avelsprojekt

Vårt mål är att föda upp djur som producerar kött av en mycket hög kvalitet samtidigt som de är ekonomiskt lönsamma, lätthanterliga och kan födas upp på ett sätt som är bra för miljön. I vårt avelsprojekt korsar vi därför de japanska nötkreatursraserna röd och svart wagyu med europeiska raser (huvudsakligen Angus) för att uppnå detta.
Förutom wagyu och Angus har vi även Simmental och Belted Galloway i besättningen.

I samband med effekterna av torkan 2018 blev det tydligt att vi måste lägga om vår produktion för att fortsätta bedriva en lönsam verksamhet. Produktionen bestod då av inköp av mjölkraskalvar som föddes upp på kalvamma och vidare som stutar på bete till slakt.

Vi ville ha bättre möjlighet att själva styra över vår produktion och inte längre vara beroende av inköp av kalvar och dyra insatsvaror som kalvnäring och kraftfoder. Dessutom ville vi ha mer kontroll över slutresultatet av produktionen, dvs köttets kvalitet.

Slutsatsen blev att lägga om produktionen till integrerad dikoproduktion med vidare uppfödning av ungdjuren till slakt. Valet av ras blev ett forskningsarbete då vi önskade oss djur som var hornlösa, uppvisade bra produktionsresultat vid uppfödning på enbart grovfoder, hade lätta kalvningar samt viktigast av allt - hade en överlägsen köttkvalitet.

Till slut föll valet på röd wagyu, eller Akaushi. Samtidigt var vi mycket intresserade av fördelarna med korsningsavel och önskade hornlösa djur, och vilket så småningom utmynnade i att vi nu satsar på wagyukorsningar vilka vi framöver kommer att korsa vidare med varandra.

Vi har hittills dels satt in embryon av röd wagyu, seminerat med röd wagyu och betäckt med tjurar som är 50% röd/ 50% svart wagyu.

Hur skulle vi beskriva vårt perfekta nötkreatur?

• Äter enbart gräs

  Djuren ska utveckla en kraftig marmorering och växa bra på enbart grovfoder.
  Vi vill som regel undvika kraftfoder med spannmål.

• Kalvar lätt

  Djuren ska kalva utan hjälp.
  För att uppnå detta vill vi ha låga födelsevikter som oftast ger lätta kalvningar och pigga, friska kalvar som snabbt är på benen.

• Hornlöst

  Djuren ska födas hornlösa.
  Hornlösa djur är säkrare för oss människor att hantera, men djuren själva blir också mindre stressade när horn inte förekommer i besättningen. Mindre stress har dessutom en positiv inverkan på köttkvaliteten.

• Lätthanterligt

  Djuren ska ha gott lynne.
  Genom att undvika individer som är antingen aggressiva eller nervösa både minskar skaderisken för oss människor och stressen för djurgruppen.

• Fertilt

  Fertiliteten är en av de viktigaste faktorerna för att bedriva lönsam produktion av nötkött.
  Målet är att kvigor ska kalva in vid 24 mån, kor ska kalva med 12 mån intervall och varje ko ska föda upp en levande kalv till avvänjningen.

• Lagom stort

  För stora djur innebär ökade underhållskostnader för korna vilket minskar lönsamheten, samtidigt som snabb tillväxt kan försämra marmoreringen. Se svar på frågan “Varför vill vi inte har stora djur?” nedan.

Hur kan man öka marmoreringen och därmed köttkvaliteten?

För det första genom att föda upp djur med gener som ger kraftigare marmorering. Wagyu är den ras som har störst genetisk potential för marmorering. Bland de köttraser som är vanliga i Sverige är det stor skillnad på marmoreringspotentialen - brittiska raser som Angus och Hereford blir ofta marmorerade, medan franska raser som Charolais, Blonde d’Aquitaine och Limousin har svårt för att lagra in betydande mängder fett.

För det andra påverkas marmoreringen naturligtvis i hög grad av foder. Det traditionella sättet att öka marmoreringen är att ge djuren stora mängder kraftfoder i form av spannmål. Vi vill undvika detta eftersom vi anser att djuren är evolutionärt utvecklade för att äta gräs. Genom att djuren äter gräs med högre andel socker och lägre andel protein kan man uppnå samma effekt som genom att ge spannmål. Mer kolhydrater leder nämligen till större inlagring av fett. I praktiken kan detta innebära bland annat att använda sig av vallväxter med högre andel socker som engelskt och italienskt rajgräs och cikoria, eller att hugga gräset då sockerhalten är som högst.

Åldern har också stor betydelse för marmoreringen. Svart wagyu bör uppnå minst 30 mån ålder för att utveckla full marmorering, men många individer kräver också längre tid. Röd wagyu är ofta slaktmogna tidigare, redan vid 24 mån, vilket är jämförbart med andra raser med framträdande marmorering som tex Angus. Inga nötkreatur, oavsett ras, utvecklar full marmorering före 24 mån ålder.

Djurets kön har naturligtvis också betydelse. Kor och kvigor har naturligt en högre grad av marmorering, stutar något mindre och tjurar slutligen betydligt mindre intramuskulärt fett.

Hur marmorerat brukar kött vara och vilken marmorering kan man förvänta sig av olika raser?

Läs mer om marmorering under "Om köttkvalitet".

Även om det finns praktexemplar som uppnår en väldigt hög marmorering, brukar vanligt svenskt nötkött i en livsmedelsbutik ofta ligga på marmorering 1-2. Eftersom inte alla slaktkroppar bedöms med avseende på marmorering är det svårt att få rättvisande svensk statistik.

Som jämförelse kan man säga att i USA graderas marmorering på 90-95% av allt kött. Man har haft stort fokus på marmorering, då det är hög efterfrågan på detta från konsumenterna, vilket lett till att andelen kött som klassificeras som Prime, det högsta steget på kavlitetsskalan, ökat från 2% i början på 1990-talet till 7% 2016-2019.

På den japanska skalan är det nationella målet i Japan att uppnå ett medel för marmorering BMS 8.3 (ca 45% IMF) för svart wagyu och BMS 6.7 (ca 41% IMF) för röd wagyu. Endast 0,5% av svart wagyu i Japan uppnår den högsta klassen BMS 12.

I USA visar studier att korsningar mellan röd wagyu och röd angus i genomsnitt uppnår klassen Prime (klass 5 i Sverige) i 66% av fallen och Premium Choice (klass 4 i Sverige) i 31% av fallen, totalt alltså 97% i klass 4 och 5. Oavsett vilken ras röd wagyu korsas med uppnår i genomsnitt 51% av djuren klassningen Prime, enligt American Akaushi Association.

Även med 25% svart wagyu/ 75% angus kan man uppnå väldigt bra resultat. Exempelvis uppnår Circle A Ranch i USA 70-85% Prime med den här korsningen.

Vår målsättning för framtiden är att huvuddelen av våra korsningsdjur ska uppnå minst en marmorering klass 5 på den svenska skalan utan tillskott av spannmål i fodret.

Varför ska djuren bara äta grovfoder, dvs gräs och örter?

Utvecklingsbiologiskt är nötkreatur gjorda för att äta gräs. Genom att fodra med spannmål ändras djurens tarmflora på ett negativt sätt. Vi har valt raser som både är bra på att beta, dvs de betar effektivt av alla typer av vallväxter, och som omvandlar så stor del som möjligt av fodret till kött.

Betande djur behövs för att våra traditionella betesmarker med sin stora biologiska mångfald ska kunna fortsätta finnas. Växter och vilda djur har under tusentals år anpassats för att leva just på mark som betas av olika typer av kreatur. Utan djurens gödsel, tramp och avbetning hotas många arter. Marker som inte betas växer på bara några år igen med sly och ersätts av en betydligt artfattigare skog.

Gräs som odlas på åkermark bidrar även det till många positiva effekter. En etablerad vall, dvs en blandning av gräs och örter avsedd som foder åt djur, binder stora mängder koldioxid från atmosfären. Vi satsar även på renovering av vallar, vilket minskar behovet av att plöja och så nytt, vilket också har fördelar för miljön.

Genom att enbart odla vall kan vi dessutom producera allt foder djuren behöver på gården själva.

Läs mer om vår vallodling.

Varför är det viktigt med fodereffektivitet?

Fodereffektivitet är ett mått på hur många kg foder som totalt går åt för att producera ett kg kött.

På ett principiellt plan kan man därför säga att kött från ett djur eller en ras med hög fodereffektivitet kostar mindre att ta fram per kg än från djur med låg fodereffektivitet.

Man kan också säga att ju högre fodereffektivitet, desto fler kg kött kan man producera per hektar, vilket ökar lönsamheten i produktionen.

Att djuren växer snabbt eller blir stora i vuxen ålder är inget mått på fodereffektivitet, tvärtom har många stora raser dålig fodereffektivitet.

Varför vill vi inte ha stora djur som växer väldigt snabbt?

Naturligtvis vill alla ha stora slaktdjur som växer snabbt, men i det här fallet handlar det om att man inte både kan "ha kakan och äta den". Storlek betyder snabb tillväxt, vilket i sin tur betyder sämre marmorering, och eftersom vi satsar på köttkvalitet får vi välja det framför kvantitet.
Det finns ett talesätt från USA som säger “small cows will make you money, big cows will bankrupt you”: du tjänar pengar på små kor men går i konkurs av stora.

Varför skulle det då vara så? Det finns flera orsaker, men den främsta är att underhållskostnaderna för en stor ko är mycket högre än för en liten ko. På samma yta kan man ha fler små kor än stora kor. Även inräknat att den stora kons kalv väger mer vid avvänjning (och att kalvar från tyngre köttraser säljs för dyrare pris per styck eller kg) så visar alla studier att små kor producerar fler antal kg kalv per hektar än stora kor och att man därför tjänar mer pengar per hektar med små kor.

Bidragande orsaker till detta är förmodligen inte bara kons storlek i sig, utan även att de vanliga mindre raserna, som tex Angus, också har en högre foderomvandling, samt att de föder mindre kalvar, vilket ger färre svåra kalvningar och kalvar som är piggare, och att därmed fler kalvar överlever, vilket naturligtvis påverkar det totala antalet kalvar, och därmed antal kg kalv, som producerats i slutändan.

För det andra så finns det en koppling mellan det vuxna djurets storlek och hur snabbt djuren växer. De flesta vill ju ha snabbt växande djur, därför att ju fortare djuret växer, desto fortare kan man skicka det till slakt. Men snabb tillväxt ger också större och större djur, och eftersom vi inte vill ha stora djur enligt ovan vill vi inte heller ha djur som växer för snabbt. Eftersom vi satsar på kvalitet snarare än kvantitet är snabb tillväxt inte lika viktig för oss.

För att uppnå full marmoreringspotential måste ett djur bli minst två år gammalt. Det som spelar roll för lönsamheten är därför hur många kg foder per kg kött som har gått åt för att få djuret att nå full slaktmognad.

Negativa effekter av snabb tillväxt

• Den huvudsakliga mekanismen som ger hög tillväxt hos djur är mängden tillväxthormon i kroppen. Mycket tillväxthormon ger mycket muskler, men tyvärr påverkar tillväxthormonet köttkvaliteten negativt, genom att det minskar inlagringen av intramuskulärt fett, vilket alltså ger en sämre marmorering.


• En annan mekanism som ger stora muskler hos djuren, eller bra formklass, är myostatinmutationer.
  
  Myostatin är ett protein som hindrar musklerna från att tillväxa ohämmat. Många raser av nötkreatur bär på olika mutationer i myostatingenen som gör att musklerna växer mer än vanligt. De mest uttalade mutationerna ger upphov till så kallad dubbelmuskulatur hos raser som Belgisk blå och Piedmontese, men även många andra raser har andra mer eller mindre uttalade mutationer som påverkar muskeltillväxten i olika grad, tex Limousin och Charolais. Brittiska raser som Angus och Hereford saknar från början dessa mutationer, medans de förekommer i väldigt låg andel hos Simmental.
  
  Är inte mycket muskler något bra då? Om man bara ser till antal kg kött eller klassning av slaktkroppen hos ett djur är det förstås det man eftersträvar, men tyvärr har studier visat att även myostatin är kopplat till inlagring av fett i musklerna, och dessa mutationer leder därför till en minskning av fettinlagringen med upp till 30% och därmed minskad marmorering. Vi har därför valt att undvika raser som i hög utsträckning bär på dessa mutationer för att inte störa marmoreringen.