Om våra raser

Här kan du läsa mer om de raser vi har på gården: röd och svart wagyu, Angus, Belted Galloway och Simmental, samt varför släktskapet mellan olika raser tillbaka till förfadern uroxen har betydelse.

Wagyu

Ordet “wagyu” består på japanska av “wa”, som enkelt kan översättas som “japansk”, men som på ett djupare plan står för den japanska kulturens inre värden och även kan översättas som “himmelsk harmoni”, samt “gyu” som betyder köttboskap.

Gemensamt för de röda och svarta wagyuraserna är

• att kalvarnas födelsevikt är låg (25-35 kg), vilket ger pigga kalvar.
• att djuren anses ha ett gott lynne, och djuren är nyfikna och uppmärksamma på sin omgivning.
• att de har horn (det finns purebred semintjurar som är hornlösa).
• att djuren är väldigt långlivade och korna kan producera kalvar upp till 15-20 års ålder.
• att tjurarna är kända för att vara extra uthålliga och klarar att betäcka fler kor än tjurar av vanliga raser. Det är förmodligen en egenskap kopplad till deras uthållighet som dragdjur.

Wagyuns historia i Japan började som dragdjur för ca 2000 år sedan, när djuren infördes från asiatiska fastlandet via Korea. Tack vare sin unika fettsammansättning och höga innehåll av intramuskulärt fett var djuren mycket lämpliga som uthålliga dragdjur.

I Japans tidiga historia åts kött från både nötkreatur, svin och vilt, men eftersom tanken om reinkarnation var en del av den buddhistiska religionen började köttätande ses som tabu då risken fanns att man dödade ett djur som var en reinkarnation av tex en död släkting. Redan år 675 e. Kr. infördes ett kejserligt förbud mot köttätande under sommarhalvåret som senare utvidgades till att gälla hela året. Trots detta åts ändå kött, särskilt från vilda djur, men den som bröt mot förbudet att äta nötkött beordrades fasta och botgöring.

En ny era började så i Japan 1867 när den blott 14-årige Mutsuhito, postumt kallad Meijikejsaren, ärvde kejsartronen. Efter att i praktiken ha styrts av en shogun, en militär ledare, i hundratals år återställdes makten i Japan formellt sett till kejsaren, den sk Meijirestaurationen, även om landet i praktiken styrdes av andra ledare. Det japanska samhället ändrades i grunden, och som ett led i att efterlikna det västerländska samhället avskaffades förbudet mot att äta kött och köttätande uppmuntrades istället.

Att kejsaren själv öppet åt nötkött bidrog till populariteten och man ville producera mer kött för att möta efterfrågan. Hundratals europeiska tjurar av olika raser importerades för att göra de inhemska japanska djuren större och kraftigare. Inledningsvis var man mycket imponerade av resultaten av korsningarna, men snart visade det sig att korsningsdjuren hade sämre dragförmåga än de ursprungliga djuren, och även köttkvaliteten försämrades. Vidare inkorsning av utländska raser upphörde därför redan på 1910-20-talet och de nuvarande fyra raserna stabiliserades med sina olika egenskaper.

Sedan 1944 (1957 för Shorthorn) klassificeras wagyu i fyra olika raser i Japan: Svenskt namn - Engelskt eller internationellt namn - Japanskt namn (betydelse på japanska)

• svart wagyu - Japanese Black - kuroge washu (svart boskap) 94% av wagyu i Japan
• röd wagyu - Japanese Brown / Kumamoto Red - akage washu (röd boskap) eller akaushi (röd ko) 4% av wagyu i Japan
• hornlös wagyu - Japanese Polled - mukaku washu (hornlös boskap)
• korthornswagyu - Japanese Shorthorn - Nihon tankaku washu (japansk korthorn boskap)

På 70-talet kom två svarta (Mazda och Mt Fuji) och två röda (Rueshaw och Judo) tjurar till USA som del av ett forskningsprojekt, men eftersom inga hondjur medföljde användes tjurarna för att betäcka inhemska kor i USA när projektet var över.

På 90-talet exporterades så de flesta djuren som nu utgör grunden för wagyurasen internationellt tack vare ett kryphål i handelsavtal mellan USA och Japan. Totalt exporterades cirka 220 stycken djur av svart och röd wagyu. I Sverige är rasen fortfarande mycket ovanlig, men ökar stadigt. 2020 fanns 2485 wagyudjur registrerade i CDB. (Källa Nötkött 6/2021).

Intressanta länkar om wagyu:
• Wagyu International Steve Bennet.
• Australian Wagyu Association
• American Wagyu Association
• Japanese Wagyu Registry Association

Röd wagyu - Akaushi

Akaushiko på Renardsfält, 363 Moonlight "Gekko".

Röd wagyu, Akaushi, består av två olika linjer, Kumamoto och Kochi.

Kumamotolinjen korsades huvudsakligen med Simmental och koreansk Hanwoo, men även brittisk Devon ska ha förekommit. DNA-tester visar att Kumamotodjur har ca 25% av sina gener från Simmental. De röda wagyudjur som exporterats är samtliga från Kumamotolinjen.
Knappt 20 djur exporterades från Japan.

Lista över ursprungliga exportdjur från Wagyu International.
Utöver listan finns ytterligare två kor, Himawari och Hitomi, som importerades av Takeda Farms.


Dai 10 Mitsumaru, en av Japans bästa semintjurar inom röd wagyu, är anfader till flera av de exporterade djuren.

Kochilinjen, även känd som Tosa, korsades inte i så stor utsträckning med europeiska nötkreatur utan istället med koreansk Hanwoo, och behöll därför mycket av sina ursprungliga egenskaper.

Från 1960-talet, när djuren ersattes som dragdjur, avlade man även röd wagyu på köttkvalitet. Till skillnad från svart wagyu, som i regel föds upp med mycket kraftfoder på stall, avlades istället den röda wagyun för att beta i nationalparken runt vulkanen Aso, en av de största vulkanerna i världen. Rasen blev därför bättre på att beta och utvecklade starkare benstruktur för att klara terrängen.
Betande röda wagyukor i Aso nationalpark. Bild från Aso Denku

Avelsprogrammet för rasen styrs centralt av regionen i Kumamoto och efter att man började använda sig av embryotransfer i början av 80-talet förbättrades rasen drastiskt under kort tid.
Jämfört med svart wagyu har röd wagyu något lägre potential för marmorering men uppnår å andra sidan full marmorering tidigare. Röd wagyu har också högre tillväxt och större slaktkroppar än svart wagyu, mer jämförbart med europeiska köttraser. Djuren är slaktmogna vid 24 mån ålder, jämfört med minst 30 mån som är vanligt för svart wagyu. Dessutom har röd wagyu generellt mer mjölk än svart.
Dessa egenskaper gör att röd wagyu har visat sig mycket lämplig att använda i korsningsavel för de som önskar öka köttkvaliteten hos sina slaktdjur utan att tappa i tillväxt och rasen ökar i popularitet i USA bland uppfödare som vill öka lönsamheten genom extra marmorering.

Länkar om röd wagyu - Akaushi:

• American Akaushi Association
• Heartbrand Cattle
• Akaushi Insight Dr. Aaron Cooper.
• Kumamoto Akaushi
• Kumamoto Prefecture Beef Council
• International Akaushi Registry Association
• King’s High Ranch
• Akaushi Cattle Livestock Breeds.
• Hanwoo Cattle Livestock Breeds.

Svart wagyu

Består egentligen av flera olika linjer med olika egenskaper. Mest känd är Tajima, som allmänt anses ha den högsta potentialen för marmorering, men även är något mindre. Andra linjer är tex Kedaka, Tottori och Shimane. Efter att nötkreaturen ersattes av maskiner i lantbruket avlades djuren mer med inriktning på köttkvalitet än på dragförmåga. Köttet har en väldigt kraftig marmorering som förstärks genom utfodring av spannmål under lång tid. De mest populära svarta tjurarna internationellt är Itoshigenami TF148 och Michifuku.
I Australien används svart wagyu i stor skala för produktion av F1-wagyu där moderrasen huvudsakligen är Angus. Köttet säljs internationellt till höga priser.

Aberdeen-Angus

Röd anguskon Red Kirsten av Mellby

Vanligtvis kallad bara Angus. Rasen kommer från grevskapen Aberdeen och Angus i nordöstra Skottland och avlades tidigt huvudsakligen för köttets ätkvalitet, till skillnad från många andra raser som även använts som drag- eller mjölkdjur.

Angusen är känd för att växa bra på enbart grovfoder och har en mycket hög foderomvandlingsförmåga. Angus är också en av de raser i världen, näst wagyu, som har bäst marmorering av köttet, och uppnår den även vid uppfödning på enbart grovfoder.

Lätta kalvningar och pigga kalvar är en annan mycket eftertraktad egenskap hos Angus.
Angus är naturligt hornlösa och svarta eller röda.

I båda de stora köttproducerande länderna USA och Australien är Angus den vanligaste köttrasen.

Läs mer om Angus hos Svenska Angusföreningen eller se en film om Angus Cattle från Livestock Breeds.

Belted Galloway

Belted Galloway är en variant av rasen Galloway som har sitt ursprung i regionen med samma namn i sydvästra Skottland.

Galloway är liksom Angus hornlösa och föder små, pigga kalvar samt är mycket bra på att beta och växer bra även på magert bete. Galloway är något mindre och mer långsamväxande än Angus.

En unik egenskap hos rasen är den dubbla pälsen. Tack vare pälsen håller sig djuren varma även i kalla, fuktiga klimat vilket ger mindre behov av underhudsfett, vilket är positivt eftersom mindre energi slösas bort på att anlägga externt fett.

Köttet är känt för att vara mycket mört och välsmakande, med mer finfördelad marmorering.

Galloway finns i färgerna svart, röd, beige (dun) eller vit med markeringar i de olika färgerna. Varianten med vitt bälte, Belted Galloway, är resultatet av korsning med den holländska mjölkrasen Lakenvelder på 1600-talet, vars vita bälte oftast är dominant hos avkomman. Bältet har gjort djuren eftertraktade, och i USA kallas de för “Oreo-cookie cows”.

Läs mer om Galloway och Belted Galloway hos Svenska Gallowayföreningen eller se en film om Belted Galloway från Livestock Breeds.

Simmental

Simmentalkon Lilla ko med wagyukorsningskalv Perla

Simmental har sitt ursprung i Schweiz, i dalen med samma namn. Rasen är spridd över stora delar av världen och är populär både för att den är stor och snabbväxande och för att den kan användas både till mjölk- och köttproduktion. Den har även gett upphov till andra raser, tex Fleckvieh i Tyskland och Montbeliard i Frankrike. Kalvarna har ofta höga 200dagarsvikter tack vare den höga mjölkproduktionen. Trots storleken och den snabba tillväxten kan rasen uppnå en bra marmorering, särskilt hos lite äldre djur.
Rasen är beige eller röd-brun med vita fläckar och vitt ansikte.
Simmental importerades i slutet av 1800-talet till Japan för att öka storleken och tillväxten hos röd wagyu (se röd wagyu ovan).
Läs mer om Simmental hos Svenska Simmentalföreningen eller se en film om Simmental från Livestock Breeds.